2 år utan dig...

Idag känns saknaden efter Elliot som en stor klump i bröstet, det är svårt att förstå vart tiden tar vägen. Att det redan gått två år sedan han lämnade oss. Vi hade kollat väderleksrapporten för idag, det skulle regna och vara riktigt dåligt väder. Jag tänkte på det imorse att det kändes så fel, Elliots dagar brukar alltid vara vackra. Sen efter lunch idag när solen sken och fåglarna kvittrade fick jag ett leende på läpparna. Så härligt, jag verkligen kände hur vårkänslorna kom :) Jag saknar Elliot varje dag men just idag blir saknaden extra stark. Samtidigt känner jag mig så glad när jag tänker på honom, speciellt när jag tänker på hans leenden. Och på allt han hann lära oss under den korta tiden han var här. Jag lovade mig själv att verkligen leva och ta tillvara på allt Elliot lärde mig om livet, att leva lite extra för honom och nu känner jag i hela kroppen att det är hög tid att förverkliga detta. Jag önskar er alla en underbar vecka och ge era små lite extra kärlek idag, kärlek är något man aldrig kan få för mycket av. Kram

Snart 2 år

Så har vi snart kommit till dagen då Elliot skulle blivit 2 år. Jag kommer på mig själv med att vara lättretlig och irriterad och det tar inte så lång tid innan jag klurar ut att bakom min ilska ligger sorgen. Sorgen att min lilla älskling inte får vara med att fira sin egen födelsedag. Att det alltid kommer saknas ett barn i vår familj. Ibland önskar jag att jag bara kunde få krama och hålla om honom en sista gång. Lukta på honom och drukna i hans djupblå ögon. Att få se honom le.

När allt hände med Elliot tillät jag mig aldrig att bli arg. Jag fokuserade till 110% på att känna tacksamhet. Jag känner idag hur denna ilska istället kommer ut när jag möter andra familjer som har/kommer att förlora sitt/sina barn. Jag blir så fruktansvärt arg då och tycker att livet är så orättvist. Varför ska föräldrar som älskar sina barn över allt annat tvingas förlora dem? Det är bara så fel. I morgon kommer i alla fall hela familjen att vara lediga och vara hemma tillsammans och jag hoppas att vi kan få en mysig dag.

Så kom han äntligen

I mitten av mars föddes Olivers & Elliots efterlängtade lillebror Colin. Resan dit var tuffare än jag någonsin kunde ana men nu när han väl har kommit kan jag säga att det var verkligen var värt det. Innan Colin föddes var jag orolig för att det skulle kännas som att få Elliot igen, men Colin inledde sin första tid i livet med att verkligen utmärka sig ifrån Elliot. Han var varken trött eller medtagen efter förlossningen och inledde sitt andra dygn med at skrika större delen av natten, så det fanns inget utrymme för att jämföra eller tänka så mycket i början vilket jag är oerhört tacksam för.

Den oerhörda lyckan att få åka hem till Oliver med en frisk liten lillebror är svårt att beskriva med ord. Så stort, så magiskt och så mycket kärlek. Det visade sig att Oliver varit orolig när vi var på BB. När vi kom hem berättade han för mig att det bästa med allt var att bebisen mådde bra (det kändes i mammahjärtat).

Colin har tagit en precis lika självklar plats i vår familj som Elliot gjorde. Oliver är så glad och stolt över lillebror, och det märks verkligen hur mycket han älskar honom och hur mycket han har längtat. Han är väldigt noga att ge Colin en puss varje morgon när han vaknar och varje kväll innan han går och lägger sig. Här är en nytagen bild på dem tillsammans.

Colin föddes precis som Elliot på en tisdag och precis som Elliot blev Colin 2 månader på en söndag. Några dagar innan Colin blev två månader kom den där enorma saknaden efter Elliot över mig, innan dess hade jag varit så upptagen med att bli småbarnsförälder igen men ju närmare 2 månadersdagen vi kom desto större blev den. Än idag har jag svårt att förstå vad som hände och den där känslan av overklighet kan fortfarande komma över mig ibland. Allting gick så fort. För fort. Det kändes konstigt att gå och lägga sig på Colins tvåmånadersdag och det var en stor milstolpe att få uppleva dagen då Colin blev två månader och en dag gammal. Här är en bild från den dagen:

Det tog ett tag innan jag insåg att det var Elliot han var så lik. Jag undrar fortfarande ofta hur Elliot hade sett ut om han hade fått vara frisk. Antagligen som en blandning av hans båda bröder :) När Elliot levde trodde vi att han skulle bli ca 6 månader och alltså få uppleva våren. Jag hade en bild framför mig hur han skulle få ligga i gräset, och titta upp på molnen som rörde sig på himlen och höra fåglarna kvittra. Nu blev det ju aldrig så. Men istället har Colin fått uppleva detta.

Jag känner mig idag väldigt glad och lycklig och visst finns det fortfarande stunder när den enorma sorgen kommer över mig. Men sorgen är numera en del av mitt liv, den kommer alltid finnas där. Jag kommer alltid ha en perfekt liten 2 månaders ängel i himlen. Elliot gav mig en väldigt unik gåva, han lärde mig att vara tacksam för livet och att inte ta någonting för givet. Att se varje dag som ett litet under i sig. Och på tal om under, Elliot var verkligen ett litet under. Ett oerhört vackert och perfekt litet under som alltid kommer ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Slutligen vill jag berätta att det finns en annan familj, som nyligen förlorade sin vackra lille Olle i SMA I. Olle blev bara 2 månader och 10 dagar gammal. Ni får gärna gå in på Evelinas blogg och ge dem lite kärlek för de kan de verkligen behöva. Tack ♥

En vacker ängel

Imorse när vi gick till dagis berättade Oliver för mig att när man dör så försvinner man inte utan man blir en vacker ängel. Sen sa han att det finns bebisänglar, barnänglar och vuxenänglar. Och att alla änglar är fina. Och så frågade han om Elliots sjukdom, hur han kunde vara sjuk och så förklarade jag. Då avbröt han mig och sa mamma jag vet Elliot var sjuk redan när han blev till (fast på sitt sätt). Ibland blir jag verkligen tagen av hans klokhet.

Glädje

Elliot den 17 januari, 2011

Att titta på den här bilden gör mig glad, Jakob eller jag säger/gör säkert något roligt vilket får Elliot att le stort :) Det är svårt att förstå att han dog 13 dagar efter att den här bilden togs...

Ett år sedan vår lille ängel tog sitt sista andetag

Då har dagen kommit, idag är det ett år sedan Elliot tog sitt sista andetag. Vi saknar honom något otroligt. Jag tittar ofta tillbaka på bilder på Oliver när han är i den åldern som Elliot skulle ha varit för tillfället och undrar hur Elliot skulle sett ut. Igår åkte vi ut till Hovåsbadet och la en varsin röd ros till Elliot i havet, här kommer några bilder:

Finaste lilla E ♥

Elliot den 12 januari, 2011

Hjärtat värker av saknad

Nu är det januari, månaden som alltid kommer vara Elliots. Just nu saknar jag honom något oerhört. Mammas fina lilla ängel ♥

För ett år sedan

Vid den här tidpunkten befann vi oss i ett föräldrarum på neonatal på Östra sjukhuset i Göteborg. Elliot låg och sov i babyskyddet och läkaren berättade att ett DNA prov hade kommit tillbaka positivt. Att Elliot hade en muskelsjukdom och att denna muskelsjukdomen inte var förenad med liv. Vi fick veta att Elliot aldrig skulle uppnå vuxen ålder, att han aldrig skulle lära sig gå. Jag kommer ihåg att Jakob frågade om sjukdomen hade ett namn och Lennart berättade att den hette Spinal muskelatrofi typ 1. Lennart gick ut och skrev ut papper om sjukdomen från Socialstyrelsen. Jakob tog emot dem och jag kommer aldrig glömma när Jakob utbrast "Herregud" och bröt ihop. Hur vi sedan åkte hem och gick på Luciafirandet på Olivers förskola på eftermiddagen. Hur vi möttes av föräldrar till de andra barnen som ville gratulera till vår nyfödde son och hur jobbigt det kändes när vi nyss fått reda på att han skulle dö. Då visste vi inte att Elliot skulle lämna oss inom en väldigt snar framtid och det är jag oerhört glad för.

För ett år sedan hade jag en underbar glad liten bebis så nära och en precis lika underbar stolt storebror. Idag har jag fina minnen utav Elliot, en stor fin storebror (som ska vara pepparkaksgubbe på Luciafirandet ikväll) som sprider en oerhörd glädje omkring sig och en liten ofödd lillebror i magen. Oliver konstaterade för ett tag sedan att de är tre: En som är stor, en som är död och en som är i magen. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Elliot har satt stora avtryck i vår familj och kommer alltid vara en stor del av den även om han fysiskt inte är med oss längre.

Vi önskar er alla en underbar Lucia.

Ettårsdagen

Idag är det ett år sedan vår lille ängel föddes, och det är en dag som väcker många känslor. Jag kommer så väl ihåg vad det var för väder förra året, vad jag gjorde och vilket oerhörd lycka det var att få upp en nyfödd liten bebis på bröstet. Då var det en dag fylld med en oerhörd glädje och lycka, idag är det en dag fylld av saknad och en enorm tomhet. Första födelsedagen är så stort i varje barns utveckling, och jag kan inte låta bli att fundera över vad Elliot hade kunnat om han varit frisk. Hade han kunnat gå? Hade han kunnat säga mamma? Hade han och Oliver kunnat leka med varandra? Det är många frågor som jag aldrig kommer kunna få svar på och det bästa vi kan göra är att försöka acceptera det oförståeliga som hände och se Elliots födelsedag som en dag att fira, för även om Elliot inte längre är hos oss så är hans födelsedag något vackert och stort! Ett stort tack till er som kom ihåg Elliots födelsedag och tänkte på oss idag, det värmer ♥

 Storebror fick både tända & blåsa ut ljuset på lillebrors tårta