Så har vi snart kommit till dagen då Elliot skulle blivit 2 år. Jag kommer på mig själv med att vara lättretlig och irriterad och det tar inte så lång tid innan jag klurar ut att bakom min ilska ligger sorgen. Sorgen att min lilla älskling inte får vara med att fira sin egen födelsedag. Att det alltid kommer saknas ett barn i vår familj. Ibland önskar jag att jag bara kunde få krama och hålla om honom en sista gång. Lukta på honom och drukna i hans djupblå ögon. Att få se honom le.
När allt hände med Elliot tillät jag mig aldrig att bli arg. Jag fokuserade till 110% på att känna tacksamhet. Jag känner idag hur denna ilska istället kommer ut när jag möter andra familjer som har/kommer att förlora sitt/sina barn. Jag blir så fruktansvärt arg då och tycker att livet är så orättvist. Varför ska föräldrar som älskar sina barn över allt annat tvingas förlora dem? Det är bara så fel. I morgon kommer i alla fall hela familjen att vara lediga och vara hemma tillsammans och jag hoppas att vi kan få en mysig dag.
