Snart 2 år

Så har vi snart kommit till dagen då Elliot skulle blivit 2 år. Jag kommer på mig själv med att vara lättretlig och irriterad och det tar inte så lång tid innan jag klurar ut att bakom min ilska ligger sorgen. Sorgen att min lilla älskling inte får vara med att fira sin egen födelsedag. Att det alltid kommer saknas ett barn i vår familj. Ibland önskar jag att jag bara kunde få krama och hålla om honom en sista gång. Lukta på honom och drukna i hans djupblå ögon. Att få se honom le.

När allt hände med Elliot tillät jag mig aldrig att bli arg. Jag fokuserade till 110% på att känna tacksamhet. Jag känner idag hur denna ilska istället kommer ut när jag möter andra familjer som har/kommer att förlora sitt/sina barn. Jag blir så fruktansvärt arg då och tycker att livet är så orättvist. Varför ska föräldrar som älskar sina barn över allt annat tvingas förlora dem? Det är bara så fel. I morgon kommer i alla fall hela familjen att vara lediga och vara hemma tillsammans och jag hoppas att vi kan få en mysig dag.

Så kom han äntligen

I mitten av mars föddes Olivers & Elliots efterlängtade lillebror Colin. Resan dit var tuffare än jag någonsin kunde ana men nu när han väl har kommit kan jag säga att det var verkligen var värt det. Innan Colin föddes var jag orolig för att det skulle kännas som att få Elliot igen, men Colin inledde sin första tid i livet med att verkligen utmärka sig ifrån Elliot. Han var varken trött eller medtagen efter förlossningen och inledde sitt andra dygn med at skrika större delen av natten, så det fanns inget utrymme för att jämföra eller tänka så mycket i början vilket jag är oerhört tacksam för.

Den oerhörda lyckan att få åka hem till Oliver med en frisk liten lillebror är svårt att beskriva med ord. Så stort, så magiskt och så mycket kärlek. Det visade sig att Oliver varit orolig när vi var på BB. När vi kom hem berättade han för mig att det bästa med allt var att bebisen mådde bra (det kändes i mammahjärtat).

Colin har tagit en precis lika självklar plats i vår familj som Elliot gjorde. Oliver är så glad och stolt över lillebror, och det märks verkligen hur mycket han älskar honom och hur mycket han har längtat. Han är väldigt noga att ge Colin en puss varje morgon när han vaknar och varje kväll innan han går och lägger sig. Här är en nytagen bild på dem tillsammans.

Colin föddes precis som Elliot på en tisdag och precis som Elliot blev Colin 2 månader på en söndag. Några dagar innan Colin blev två månader kom den där enorma saknaden efter Elliot över mig, innan dess hade jag varit så upptagen med att bli småbarnsförälder igen men ju närmare 2 månadersdagen vi kom desto större blev den. Än idag har jag svårt att förstå vad som hände och den där känslan av overklighet kan fortfarande komma över mig ibland. Allting gick så fort. För fort. Det kändes konstigt att gå och lägga sig på Colins tvåmånadersdag och det var en stor milstolpe att få uppleva dagen då Colin blev två månader och en dag gammal. Här är en bild från den dagen:

Det tog ett tag innan jag insåg att det var Elliot han var så lik. Jag undrar fortfarande ofta hur Elliot hade sett ut om han hade fått vara frisk. Antagligen som en blandning av hans båda bröder :) När Elliot levde trodde vi att han skulle bli ca 6 månader och alltså få uppleva våren. Jag hade en bild framför mig hur han skulle få ligga i gräset, och titta upp på molnen som rörde sig på himlen och höra fåglarna kvittra. Nu blev det ju aldrig så. Men istället har Colin fått uppleva detta.

Jag känner mig idag väldigt glad och lycklig och visst finns det fortfarande stunder när den enorma sorgen kommer över mig. Men sorgen är numera en del av mitt liv, den kommer alltid finnas där. Jag kommer alltid ha en perfekt liten 2 månaders ängel i himlen. Elliot gav mig en väldigt unik gåva, han lärde mig att vara tacksam för livet och att inte ta någonting för givet. Att se varje dag som ett litet under i sig. Och på tal om under, Elliot var verkligen ett litet under. Ett oerhört vackert och perfekt litet under som alltid kommer ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Slutligen vill jag berätta att det finns en annan familj, som nyligen förlorade sin vackra lille Olle i SMA I. Olle blev bara 2 månader och 10 dagar gammal. Ni får gärna gå in på Evelinas blogg och ge dem lite kärlek för de kan de verkligen behöva. Tack ♥

En vacker ängel

Imorse när vi gick till dagis berättade Oliver för mig att när man dör så försvinner man inte utan man blir en vacker ängel. Sen sa han att det finns bebisänglar, barnänglar och vuxenänglar. Och att alla änglar är fina. Och så frågade han om Elliots sjukdom, hur han kunde vara sjuk och så förklarade jag. Då avbröt han mig och sa mamma jag vet Elliot var sjuk redan när han blev till (fast på sitt sätt). Ibland blir jag verkligen tagen av hans klokhet.

Glädje

Elliot den 17 januari, 2011

Att titta på den här bilden gör mig glad, Jakob eller jag säger/gör säkert något roligt vilket får Elliot att le stort :) Det är svårt att förstå att han dog 13 dagar efter att den här bilden togs...

Ett år sedan vår lille ängel tog sitt sista andetag

Då har dagen kommit, idag är det ett år sedan Elliot tog sitt sista andetag. Vi saknar honom något otroligt. Jag tittar ofta tillbaka på bilder på Oliver när han är i den åldern som Elliot skulle ha varit för tillfället och undrar hur Elliot skulle sett ut. Igår åkte vi ut till Hovåsbadet och la en varsin röd ros till Elliot i havet, här kommer några bilder:

Finaste lilla E ♥

Elliot den 12 januari, 2011

Hjärtat värker av saknad

Nu är det januari, månaden som alltid kommer vara Elliots. Just nu saknar jag honom något oerhört. Mammas fina lilla ängel ♥