Dagens Elliot

Dagens Elliot

Dagens Elliot

Kärlek ♥

Gud vad jag älskar den här lilla plutten som ligger och sover i mitt knä.

Dagens Elliot

Att leva i nuet

och att njuta av det som är här och nu, försöker vi göra så gott vi kan. Jag försöker att inte tänka så mycket på framtiden, utan istället fokusera på att vara glad och verkligen njuta av Elliot. En av de sakerna som jag verkligen är rädd för att att se tillbaka på den här tiden och inse att jag inte var där. Det är så mycket blandade känslor, jag vill bara vara lycklig. Allting hade verkligen varit så himla bra om vi bortser från Elliots sjukdom. Och eftersom den än så länge inte märks speciellt mycket på honom hur sjuk han egentligen är tänker jag se till att njuta så länge det varar. Elliot blir ju aldrig bättre, utan snarare sämre och sämre för varje dag. Än så länge märker vi inte av dessa försämringar men jag vet ju att de kommer märkas inom en snar framtid. Vi var hos läkaren igår, och när han lyssnade på Elliots bröst bävade jag för att höra vad han hade att säga. Som tur var hade han ett positivt besked, allting lät bra.

Innan Elliot fick sin diagnos, letade vi efter tecken på att han skulle vara frisk. Efter att han fick sin diagnos ser jag istället tecken på att han är sjuk och vi letar symptom istället för att se friskhetstecken. Och som alltid är det det vi letar efter som vi också ser. När jag ammar Elliot är jag alltid orolig för att han ska sätta i halsen, vilket han också gör ibland. Med ett frisk barn hade det ju inte gjort så mycket, men i Elliots fall är det allvarligt om han sätter i halsen eftersom han inte orkar hosta ordentligt. Och vätska i lungorna leder ju till lunginflammation. Som ni förstår det är hela tiden en smal balansgång. Elliot fortsätter i alla fall att gå upp i vikt, han vägde 4315 gram igår. Så både att han ökar i vikt och att han fortfarande har kraft för att amma är mycket positivt.

Just nu försöker vi leva ett så normalt liv som möjligt. Den senaste veckan har vi hunnit vara både några dagar på Tjörn och en sväng i Ulricehamn, vilket var mycket trevligt. Det är också anledningen till att bloggen har fått "vila" lite.

När vi var hos läkaren igår fick vi träffa en kurator också, och jag var så otroligt tacksam när vi gick därifrån igår. Både jag och Jakob kommer kunna vara hemma under den tid som vi får med Elliot. Det finns något som heter tillfällig föräldrapenning vid vård av allvarligt sjukt barn, som båda föräldrarna kan ta och det känns så otroligt bra. Vilken lättnad. Det bästa av allt är att kuratorn hjälper oss med kontakten med FK. Hon såg till att läkaren skrev rätt på intygen och skickade även in papperna åt oss. Det känns så skönt att det finns någon som finns där och hjälper oss med det. Om jag förstod det rätt så kommer det finnas stöd för oss med allting runtomkring, hela vägen.

Tack vänner

Jag vill tacka er för alla fina sms, mail och kommentarer. Även om jag inte svarat ska ni veta att jag har läst era meddelanden. Det kan inte vara lätt att vara utomstående i en situation som denna, det finns ju inte riktigt några bra ord. Men jag är så tacksam för att ni alla finns här för oss. Vi känner verkligen ert stöd. Jag vill att ni ska veta att än så länge mår Elliot bra, han är precis som en vanlig bebis i den åldern med ett undantag och det är att han inte rör sig så mycket. Jag hoppas att ni hinner träffa honom innan han blir sämre. Kramar till er <3

Dagens Elliot

Lille älsklingen ligger och sover så sött. Det verkar bli en fin dag efter gårdagens storm. Solen skiner från en klarblå himmel, det gillar vi :)

Ännu ett läkarbesök

Igår var vi på sjukhuset igen. Läkarna upplevde att Elliots höfter var lite stela så vi började med ett höftledsultraljud. Allt såg helt ok ut, han har ett starkt bäcken. Det kändes skönt. Sedan fick vi träffa våra nya läkare. Det var de som var med förra måndagen när vi tog alla tester. Vi frågade hur lång tid de tror att vi får med Elliot och de sa att det var svårt att säga, Elliot har redan lurat dem en gång för förra måndagen var de säkra på att han i alla fall inte hade SMA eftersom han inte hade tungrörelsen. Igår var den dock där. De sa att statistiskt sett så blir han 6 månader. En positiv sak, Elliot väger numera 4040 gram!

Det gör så fruktansvärt ont

Smärtan jag känner är svår att beskriva, det gör så jävla ont idag. Jag tror att jag var chock igår, men i natt och idag har det nog sjunkit in lite mer. Idag verkar vara dagen full med tårar. Vi ska träffa en specialistläkare i eftermiddag, så får vi se vad de kan hjälpa till med för att Elliot ska få ett så bra liv som möjligt.  Det känns så himla orättvist, varför ska en sån liten behöva få en sån här tragisk sjukdom. Jag hade så gärna bytt mitt liv mot Elliots, tyvärr fungerar det ju inte så. Jag sa till Jakob idag att det här är ju det värsta som kan hända när man har fått barn. Då sa Jakob en bra sak, han sa att nej för Elliot har inte ont. Och det är så sant, jag är otroligt tacksam för att han inte har ont. Idag har jag svårt att finna orden. Jag har så många tankar, och tankarna om framtiden gör ont. Bäst mår jag när jag är nära Elliot, när jag kan stryka honom över ryggen eller lukta på hans små bebishänder. Han är så otroligt fin och jag vill för alltid kunna minnas det fina hos honom. Det känns så overkligt att vi kommer behöva begrava vår son, dessutom inom en relativt snar framtid. Samtidigt vill jag inte tänka för mycket på framtiden, och jag vill absolut inte känna mig bitter. Jag ska försöka acceptera det som är och njuta för fullt av varje dag som vi får med Elliot. Jag har inte gjort mina mindfulnessövningar sen dagen Elliot föddes, det är nog dax att återuppta dem igen.

Elliot har fått sin diagnos

Han har en mycket ovanligt men väldigt allvarlig muskelsjukdom som heter Spinal muskelatrofi av typ 1. Såhär står det om sjukdomen på Socialstyrelsen:

SMA I (Werdnig-Hoffmanns sjukdom), ger alltid symtom inom de första sex månaderna. Hos en tredjedel kan nedsatta fosterrörelser iakttas redan före födseln. Barn med SMA I är vanligen muskelsvaga redan som nyfödda. De orkar inte lyfta huvudet på grund av svaga nackmuskler och har ofta svårt att suga och svälja, eftersom musklerna i svalget är svaga. De lär sig aldrig sitta utan stöd. Bröstkorgsmuskulaturen är också svag och blir förtvinad, vilket gör att barnen andas med mellangärdets muskulatur. Det leder till att bröstkorgen blir indragen och barnens skrik blir svagt. Små snabba muskelryckningar (fascikulationer) i tungans alltför tunna muskulatur är karaktäristiskt för SMA I. Barnen har normal psykisk utveckling och ler och tar ögonkontakt som andra barn. Risken för infektioner, framför allt lunginflammation, är stor. Infektionerna tillsammans med tilltagande svaghet gör att flertalet barn med SMA I avlider i andningssvikt före tre års ålder, oftast redan under det första levnadsåret.

Här är en länk: http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/spinalmuskelatrofi

Det är ett mycket värre besked än jag hade kunnat föreställa mig. Jag och Jakob har blivit sjukskriva och livet känns väldigt overkligt just nu. Vi har pratat och kommit fram till att enda sättet att överleva en sån här sak är väl att försöka vara tacksamma och njuta av den tiden vi får tillsammans med Elliot. Och samtidigt självklart passa på att njuta av Oliver, vi har trots allt fortfarande en frisk son.

Nu ska vi snart iväg på Luciafirande på dagis. Kram på er.

Tummen, det är fina grejer det

I alla fall enligt Elliot. Han ligger så tyst och fint inne i vår säng och suger på sin tumme :) Inatt har vi fått uppleva vår första jobbiga natt. Elliot passade på att sova större delen av eftermiddan och kvällen igår så när vi väl gick och la oss ville han amma en gång i timmen de första fyra timmarna. Jag var jätte trött och inte alls speciellt sugen måste jag säga. Var inte många minuter jag hann sova i sträck innan det var dax igen. Jag bad till och med Jakob att ta Elliot en stund för att få sova lite. I vanliga fall brukar det inte behövas för det brukar gå så himla bra för oss att sova och amma i sängen. Med oss menar jag mig och Elliot. Som pricket över i:et kom även Oliver och sov i vår säng i natt. 2 vuxna, en fyraåring och en bebis i en 160 cm säng är rätt trång kan jag lova. Det får bli en lugn dag idag.

Lika som bär

Många har frågat om Oliver och Elliot är lika varandra. Jag har trott att de inte är speciellt lika, tills jag kollade tillbaka i bloggen. Mina fina killar ♥


Oliver 19 dagar gammal

Elliot 8 dagar gammal

Det blev ett kort besök idag

Vi åkte från sjukhuset strax innan halv tolv. Ögonundersökningen gick bra, allt såg normalt ut. Vi ska komma tillbaka om ungefär en månad när Elliot har lärt sig att känna igen oss och så. Vi fick diskuterat provet som eventuellt visade tecken på för hög muskelnedbrytning, läkaren hade kontrollerat värdet och som jag förstod det var det väldigt svårt att avläsa på så små barn för det sker en hel del muskelnedbrytning naturligt under denna period. Vi tog en ny blodgas och ett nytt blodprov för att se muskelnedbrytning, läkaren trodde att det kanske skulle vara lättare att kunna få ett vettigt svar nu när han är lite äldre. Nu i eftermiddag har jag och Elliot sovit, det var verkligen perfekt fotoljus men orken fanns inte tyvärr inte där. Får hoppas på imorgon istället. Ha en trevlig helg alla!

Nu är vi på sjukhuset igen

Och jag är trött på att vara här. Jag vill bara vara hemma och mysa. Hemma är det lättare att låtsas som om allting är normalt, här är det svårare när vi ser nyfödda bebisar som ligger inkopplade till maskiner som rör sig mer än vår lille plutt. Dessutom är jag nervös inför svaret på magnetröntgen, eftersom de inte har hittat något fel på honom än känns det som om snart borde hitta något fel. Men snälla håll tummarna för att magnetröntgen ser helt normal ut. Det finns bara en sak jag önskar nu och det är att Elliot är frisk. Just nu sitter vi och väntar på att få komma in till en ögonläkare, det går tydligen att se många sjukdomar i ögat, det är som en genväg in till hjärnan.

Hemkomna från sjukhuset

Nu är vi hemma igen :) Vi gjorde som sagt ett hjärtultraljud efter magnetröntgen, och det gick bra. Det är inget fel på Elliots hjärta! Vi gick tillbaka till avd. 316 och gick in i blå rummet där vi fick sitta och vänta på läkaren. Alla hann med lite lunch också innan han kom. Lennart är inte där idag eller imorgon så det var en annan läkare som pratade med oss. Han hade positiva besked, lungröntgen visade inget konstigt heller. Muskulaturen i lungorna ser fin ut. Svaret på magnetröntgen får vi i bästa fall imorgon, men han förvarnade att det kan ta lite tid. Vi ska tillbaka imorgon igen för en ögonundersökning och eventuellt några andra tester också.



Elliot ligger där inne och gör en magnetröntgen


Elliot innan hjärtultraljudet

Första uppdateringen från sjukhuset

Klockan är nu 11:33, Elliot är inne på magnetröntgen och vi sitter utanför och väntar. Innan magnetröntgen gjorde vi en lungröntgen. Efter magnetröntgen ska vi göra ett hjärtultraljud. Som ni hör är det inte världens roligaste dag. Vi hade så gärna varit med inne på magnetröntgen, men det fick vi inte. Tänk framför er att vår lilla Elliot ligger inne i en sån där maskin som man brukar se på House. En läkare kom förbi nyss och berättade att Elliot ligger och sover så fint. Jag fick amma honom innan för att han skulle vara lugn, och för att de skulle slippa ge honom något lugnande. De berättade också att maskinen låter mycket men att han skulle få tredubbla hörselskydd. Elliot har gått upp 105 gram sen i måndags och väger numera 3750 gram, han är duktig på att äta vår lille skrutt :)

Idag har Elliot badat

Inte så bra bilder, men det är bilder i alla fall. Alla bilder är tagna med den inbyggda blixten, jag skyller på det dåliga decemberljuset (jag har köpt en riktig blixt men jag var för lat för att använda den).

Uppdatering från läkaren

Läkaren ringde vid halv nio och berättade att de hade fått tillbaka några provsvar. Lever och sköldkörtel är ok, njurar är ok, mjölksyra ok och de enzymer de testat är ok. Dock verkar det som om provet för sönderfall av muskler gav utslag. Lennart var inte riktigt säker på vart gränsvärdena låg på det testet, men han trodde att det var högre än normalt. Är det högre än normalt kommer de att ta om testet. Vi fick tid för hjärtultraljud och lungröntgen imorgon. Och vi står först i kön för att få en tid för magnet kamera (magnetröntgen) så förhoppningsvis får vi en tid inom några dagar. På fredag har vi tid för ögonundersökning. Lennart trodde att det skulle ta ca 2 veckor innan vi vet som är fel på Elliot så han ville få så många tester som möjligt avklarade så fort det går. Jakob frågade även om en muskelsjukdom går att behandla och fick svaret att vissa går medan andra inte går, man kanske inte kan springa ett maratonlopp men annars kan man leva ett relativt normalt liv med många muskelsjukdomar. Och givetvis letar de efter de muskelsjukdomar som går att behandla först. Tiden får väl utvisa vad som händer.

Jag ser inte fram emot hjärtultraljud, det fick vi göra med Oliver innan vi åkte hem från BB och det var 40 minuter i helvetet. Den gången visade det inget, Oliver hade ett blåsljud på hjärtat men det visade sig vara att blodet i en artär rann lite fortare. Elliot har inget blåsljud, och hans hjärta låter helt ok så förhoppningsvis visar inte hjärtultraljudet något speciellt denna gång heller.

En sak till, Jakob och jag upplever att Elliot faktiskt blir lite bättre och bättre. Nu lyfter han händerna ibland. Det är inga stora rörelser, men dock rörelser. Och vi gillar rörelser, även om de är små.

Veckan som har varit: en riktig berg och dalbana

Onsdag den 1 december

Idag är vi trötta, det blev en intensiv natt och det tog lång tid innan vi kunde sova. Elliot hade lite låg temp så de fick lägga på honom några varma filtar och så kontrollerade de hans temp igen vid fyratiden och då var den 36.9 så det var helt godkänt. Idag har vi mest legat i sängen och myst. Jakob åkte hem en sväng på eftermiddagen och hämtade Oliver och farmor. Det var besöksförbud för alla utom pappan på BB så vi fick träffa dem i cafeterian. Oliver var så söt, han är numera en mycket stolt storebror. Oliver fick en present av Elliot, det märks att han börjar bli stor för han hade massor med frågor om hur bebisen kunde köpa en present till honom och hur bebisen kunde veta att han ville ha en röd sportbil. Jag fick erkänna att det var jag som hade köpt den åt bebisen så att bebisen kunde ge den till honom. Här är några bilder från dagen:

Torsdag den 2 december

Morgonen börjar med att de väger Elliot, om jag inte minns fel vägde han 3475 gram. Idag får vi prata med Åsa (förlossningsbarnmorskan) om förlossningen. Hon tyckte att vi båda var jätte duktiga och gjorde ett fantastiskt jobb under förlossningen. Hon tyckte att vårt teamwork var jätte bra. Hon frågade även om vi hade gått någon kurs innan och tränat tillsammans. Det har vi inte gjort men vi har pratat väldigt mycket om förlossningen, Jakob har hela tiden vetat vad som har varit viktigt för mig. Och sen har jag ju gått på gravidyogan också, en dag i veckan i 16 veckor. Efter det, är det dax för läkarbesök. När vi sitter och väntar säger Jakob att han är lite orolig för att Elliot är lite slapp i armar och ben. Det är stor skillnad på Elliot och Oliver. Oliver viftade med armar och ben och var väldigt stabil i nacken redan som nyfödd, Elliot är raka motsatsen. Detta är dock inget som jag kan påstå att jag reflekterat över. Inne hos läkaren konstaterar hon samma sak som Jakob, dessutom verkar inte Elliots reflexer fungera. De lyckas inte utlösa nackrefelxen, armreflexen eller gångreflexerna. Hon misstänker att han kan ha en infektion därför tas de prover på honom. Provsvaren kommer tillbaka men de visar inga tecken på att han skulle ha en infektion. Eftersom Elliot bara är 1,5 dygn bestämmer läkaren sig för att ge honom ett dygn till, så vi får stanna på BB en natt till. Den här natten blir jobbig. Personalen på BB har hittills lämnat oss ifred, men den här kvällen natten är det ett jäkla spring. De vill veta om amningen fungerar (vilket den gör, mjölken har edan runnit till), och de ska klämma och känna på honom och de om de kan få igång hans reflexer. Jag vill bara hem.

Fredag den 3 december

En ny dag med läkarbesök och lång väntan. Idag väger Elliot 3540 gram, han har börjat gå upp i vikt igen vilket är mycket positivt. Elliot har inte piggat på sig utan problemen kvarstår. De ska ta PKU-test på honom idag så vi sätter oss igen och väntar på rummet. Läkaren ska prata med en annan läkare för att bestämma hur de ska gå vidare. Vi väntar och väntar och ingenting händer. Vi ringer på personalen och frågar om de ska komma och ta tester snart, men de säger att de väntar och ser vad läkaren säger, kan hända att de behöver ta fler tester. Tillslut kommer en ny läkare, Lennart. Lennart känner på Elliot och säger att han är lite för slapp för hans smak. Han frågar hur vi upplever det och vi säger att det är stor skillnad mellan Elliot och Oliver. Han frågar hur amningen fungerar, och vi säger att den fungerar fint. Lennart säger att han är jätte fin i övrigt. Han går upp i vikt som han ska, har fin hudfärg, har inget avvikande utseende, har ingen förstorad lever osv. Den andra läkaren har svarat undvikande när vi frågat vad det kan vara, men Lennart är rak och ärlig. Han har två teorier, en ämnesomsättningssjukdom eller en muskelsjukdom. Han säger dock att han är så fin i övrig och ammar och ökar i vikt som han ska talar emot att det är en ämnesomsättningssjukdom. Han säger att han ska fundera lite och ska sedan återkomma till oss. Så här blir det ännu mer väntan. Tillslut kommer Lennart tillbaka, han frågar lite om jag är frisk och om jag eller Jakob har några sjukdomar i släkten. Men det har vi inte. Han får även reda på att Elliot var väldigt aktiv i magen tills för några veckor sedan. Detta tycker han även talar emot en muskelsjukdom. Han säger att han tänker baklänges och funderar på om vi kan åka hem eller om Elliot ska bli inlagd, men eftersom Elliot mår bra i övrigt ska vi få åka hem. Han kommer dock bli inskriven på neonatalavdelningen, och en utredning kommer att starta på måndag. Lennart tycker inte att det är någon ide att de tar fler prover idag eftersom klockan börjar bli mycket och det snart är helg så vi får komma upp till avdelningen för att ta PKU-testet innan vi åker hem. Vi beslutar att vi ska ses på måndag klockan 10. Vi får en tid för hörseltest kl 9.30 på måndag oxå. De tar testet och strax efter klockan fyra får vi äntligen åka hem. Det har varit en lång dag och jag känner mig både trött och ledsen, men känslan att äntligen få komma hem är underbar. Hemma väntar Oliver och farmor. Det är otroligt skönt att få träffa Oliver också, vi har inte sett honom sen i onsdags och de dåliga samvetet finns där. Vi ska klara av att ge Oliver det han behöver samtidigt som vi är väldigt oroliga för Elliot.

Lördag den 4 december

Idag tog vi det bara lugnt och försökte smälta de två sista dagarna. Hade det inte varit för att Elliot kanske är sjuk hade allting varit perfekt nu. Det känns lite konstigt när folk frågar hur vi mår, svaret blir typ: "-Jo, vi mår bra, allting går jätte bra men... Och detta men tär på en. Jag märker att jag lätt blir lite grinig, och att jag är otroligt rädd för att Oliver ska vara för hårdhänt mot Elliot. För Elliot känns så liten och skör. Oliver vet inte att Elliot kanske är sjuk, vi har kommit fram till att det är lättare att förklara för Oliver att det är något fel på hans lillebror när vi vet vad det är och vad det kommer att innebära. Jag kan inte låta bli att se framför mig hur Oliver aldrig kommer kunna leka med sin lillebror. På kvällen satt jag och Jakob och funderade över namn. Vi tycker både att det börjar kännas jobbigt att han inte har något namn. När jag skriver detta har han ju redan ett namn, så jag har använt det när jag har skrivit men vid denna tidpunkt kallades han fortfarande bebisen.

Söndag den 5 december

Idag känns allting lite bättre. Jag tror att jag är lite i förnekelse denna dag och tänker att det är nog inget fel på Elliot, han blir nog bra snart. Allting känns ju så bra. Han är verkligen hur fin som helst. Jag tycker att hela teorin om att det skulle vara en muskelsjukdom känns väldigt fel för han var ju så aktiv i magen. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på om det är något jag har gjort. Elliot var ju så aktiv tills för några veckor sedan. Onsdagen den 10 november vet jag hade jag reagerade på att jag inte visste om jag hade känt bebisen i magen på hela dan. Jakob sa att vi kunde åka in om jag ville, men jag kände mig lite nojig och sa att vi kunde avvakta.Senare på kvällen kände jag fosterrörelser och kunde andas ut. På fredagen var det dax för besök och Marie (BM) och då sa jag att jag var orolig för att bebisen inte rörde sig så mycket i magen. Hon sa att det var helt normalt att man kände bebisen mindre ju större den blev. Vi lyssnade på hjärtljuden och allt var bra. Marie sa även att jag kunde ringa när jag ville om jag blev orolig igen och ville koma och lyssna på hjärtljuden. Jag kände mig fortfarande lite orolig men mycket lugnare efter besöket. Elliot fick sitt första bad idag, vilket han inte uppskattade. På eftermiddagen åkte hela familjen till Tjörn. Oliver ska sova hos Jakobs bror med familj i natt och kanske imorgon natt eftersom vi inte riktigt vet vad som händer imorgon. Under dagen har vi kommit fram till att det lutar åt en Elliot.

Måndag den 5 december

Hörseltestet gick alldeles utmärkt. Elliot sov sig igenom hela undersökningen och han fick godkänt! Tänk att vara bebis och kunna sova sig igenom olika undersökningar, som vuxen hade det varit en väldigt konstig upplevelse. Men som bebis är det nog väldigt vanligt :) Dagen på neonatal inleds med väntan. Vid 11 har Lennart först tid med att kolla på Elliot. Han tycker fortfarande att han är för slapp och ska skicka iväg en remiss till två specialistläkare (som är inriktade på muskelsjukdomar). De har dock inte tid att kolla på Elliot förrän kl 15 så vi får vänta igen. Jag vet inte om det var idag eller i fredags som Lennart sa det, men det är i alla fall väldigt ovanligt att en bebis inte har bebisreflexerna. Elliot är väldigt trött idag och sover mest tiden på sjukhuset. Strax efter kl 15 kommer läkarna. De undersöker och ställer frågor. Och ser oroliga ut. Läkaren försöker utlösa nackreflexen två gånger utan att lyckas och det är fruktansvärt jobbigt att se. De går iväg för att diskutera lite och Lennart säger att han återkommer om en stund. Det börjar kännas lite som ett avsnitt av House. Fast Lennart är House raka motsats :) Lennart kommer tillbaka och berättar om hur de ska gå vidare i utredningen. De ska ta fler tester och skicka iväg DNA prov för att se om de kan hitta om och i så fall vilket muskelsjukdom Elliot har. Han berättar om gener, om att vi alla har två uppsättningar av varje gen och att ibland är en av generna trasig och den andra hel och då kan vi fungera helt normalt. Han berättar att det kan vara så att både jag och Jakob har en trasig gen på samma ställe och att vi oturligt nog både kan ha gett den trasiga genen till Elliot. Vi ska även få göra en magnetröntgen av hjärnan och så ska Elliot till en ögonläkare. Tydligen är det så att det går att se många sjukdomar genom ögat. Vi har dock inte fått någon tid för detta än. Dagen avslutas med att de tar sex blodprov, de tar blodet från ett kärl i huvudet vilket ser rätt brutalt ut. Innan jag glömmer de, de talar om att han har låg, tror även läkarna säger hypotonic, men jag är inte säker. Efter det åker vi hem. I bilen sitter vi rätt tysta, dagen har varit väldigt jobbig. Allt blir så påtagligt och riktigt när vi är på sjukhuset, hemma är det lättare att "glömma". Klockan är efter kl 17 och vi känner att vi inte är redo för att hämta hem Oliver ikväll utan frågar om vi kan hämta honom imorgon istället. Någon har skett efter denna dag på sjukhuset, jag har mer och mer accepterat att han är sjuk. Det är även ikväll som jag bestämmer att det är dax för att skriva av sig på bloggen. Från och med idag tänker jag uppleva detta till 100 procent. Och jag ska börja fotografera. Det behöver inte vara bra bilder, men jag vill dokumentera. Jag vill kunna titta tillbaka och läsa, och jag behöver bearbeta det här. Vi åker till Ica och köper grillad kyckling, potatissallad och massor med lösgodis. Nu orkar jag inte vara nyttig längre. Redan på sjukhuset idag bestämde vi att det blir en Elliot.

Tisdag den 7 december

Idag ska vi åka till Tjörn och hämta hem fina Oliver. Vi handlar Sushi på vägen och väl där bjuder vi på sushi-lunch, vilket uppskattades :) Precis när vi kom till Jakobs bror var Lill och Oliver på väg ut. De skulle åka för att hämta Love i skolan. Som Oliver hade längtat efter att Love skulle komma hem! Love hade utvecklingssamtal i skolan klockan två så vi var hemma hos dem medan Daniel, Lill och Love var iväg. Oliver lekte under tiden, Edla låg och sov och Elliot ammande/sov. När de kom tillbaka kändes det fel att åka hem direkt eftersom Oliver hade vänta på Love hela dagen, så vi stannade där till strax efter klockan fem. Gud vilken skillnad det är på en vanlig förlossning (som går bra) och kejsarsnitt. Jag har knappt några känningar alls längre och mår verkligen bra om vi tar bort det tunga ordet "men".

En sak till, ni får inte tro att vi går runt och är ledsna hela tiden. Jag tror att både jag och Jakob försöker att inte ta ut något i förskott utan försöker njuta av den här underbara tiden så mycket vi kan. För det mesta lyckas vi hålla humöret uppe. Och det är 100 gånger lättare att vara glad när vi är hemma. Det känns verkligen bra att läkarna tycker att Elliot är så pass frisk så att han slipper ligga inlagd.

En oförglömlig dag

Detta är min förlossningsberättelse, så är du känslig sluta läs redan nu.

Jag vaknade tidigt på tisdagsmorgonen och kände mig pigg och upprymd. Jag lämnade Oliver som vanligt på dagis på morgonen och jag hade redan då börjat känna av lite molnande värk i magen. Jag spenderade förmiddagen med att kolla klart på de fyra sista avsnitten av Sex and the city och redan då kände jag på mig att något var på gång för "mensvärken" kom och gick. När jag hade tittat klart tog jag tag i mig själv och tog några självporträtt på mig och magen. Hade tänkt att göra det länge men det hade inte blivit av så jag kände att det var nu eller aldrig. Efter det satte jag mig och redigerade några bilder.






Klockan började närma sig fyra och jag passade på att göra en avslappningsövning innan jag gick för att hämta Oliver på dagis. Under den 10 minuter långa avslappningsövningen kom "mensvärken" 2 gånger. Jag gick till dagis och väl där kände jag att det började bli lite jobbigt att vara avslappnad och prata med personal och föräldrar till andra barn utan att visa att jag hade ont. Speciellt i slutet. När vi kom hem och jag skulle hjälpa Oliver att ta av hans stövlar sa jag att "-Mamma har ont i magen så du får vänta lite". Då sa Oliver, jag sa ju att bebisen skulle komma idag (egentligen sa han den skulle komma dagen innan) men oj vad rätt han hade. Jag gick på toa och upptäckte att jag hade börjat blöda. Då insåg jag att det verkligen händer. Jag ringde Jakob och sa att nu får han komma hem. Sen ringde jag förlossnings koordinatorn och rådfrågade om blödningen. Hon sa att det var ok så länge jag inte blödde jätte mycket. Jakob kom hem och vi fick tag i Tomas som är vår närmaste barnvakt, vi bestämde att vi skulle ringa honom när vi ville åka in. Jag hade slarvat med maten under dagen, blev lussebullar och pepparkakslunch så jag såg till att dricka lite nyponsoppa och äta ett par mackor. Vi har laddat hem en Värktimer till våra telefoner och värkarna kommer med mellan 3-5 minuters mellanrum. Jag har redan innan bestämt mig för att pröva dyktekniken, så vid starten av varje värk försökte jag släppa allt och bara slappna av. Och det gjorde verkligen skillnad, de gånger jag inte lyckades slappna av började det göra väldigt ont. Vid halv sju eller så kände jag att det var dax att ringa Tomas. Han kom hit och vi packade ihop de sista grejerna till BB-väskan och åkte hemifrån vid sjutiden. Vi var på förlossningen vid 19.15 och när vi kom dit fick jag ligga med CTG. Jakob kunde se när värkarna kom. Efter ett tag kom "min" barnmorska som hette Åsa. Hon gjorde en undersökning och konstaterade att jag var öppen 4 cm. Hon frågade om jag ville ta ett bad vilket jag självklart ville. Det var jätte skönt att krypa ner i badet, men väl i badet tilltog värkarna ytterligare så jag fick börja använda lustgas. Efter ytterligare en stund tyckte jag att det började bli svårt att hantera toppen på värkarna, trots både lustgas och avslappning. I toppen av en värk vred jag kroppen och då gick vattnet. Efter det tror jag inte att jag låg kvar allt för många värkar i vattnet för jag tycke att det var otroligt svårt att vara helt avslappnad i vattnet vilket krävdes för att det inte skulle göra så ont. Så jag gick upp ur vattnet. Jakob var vid min sida hela tiden och hjälpte mig verkligen att slappna av. Vi fick gå tillbaka till förlossningsrummet (rum 3) och hittade en bra ställning för att hantera värkarna. Jakob höll lustgasmasken åt mig och jag stod och hängde mot honom. I den ställningen kunde jag verkligen slappna av. Kommer ihåg att det var extra skönt att ha händerna i Jakobs bakfickor, så det var tur att han hade jeans på sig. Värkarna kändes ordentligt i nedre delen av magen och i ryggen. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att det skulle göra såhär ont. Åsa frågade om jag ville ha sterila kvaddlar, vilket jag tackade ja till. Under en värk la hon och en annan barnmorska fyra sterila kvaddlar i ryggen, och gud vilken skillnad det blev. Smärtan i ryggen försvann :) Efter ett tag sa jag till Jakob att nu känns det som om något är på väg ut, han ringde in Åsa och jag fick lägga mig ner så att hon kunde göra en ny undersökning, jag var öppen 7 cm. En värk kom och efter den värken var jag vidöppen och krystningsfasen påbörjades. Elliot gick ner i bäckenbotten väldigt snabbt och i samband med det gick hans hjärtljud ner (något som jag aldrig märkte) och helt helt plötsligt var det väldigt mycket personal i rummet (det märkte jag heller aldrig). Hjärtljuden gick snabbt upp igen, vi har fått förklarat för oss i efterhand att det är väldigt vanligt att hjärtljuden går ner när bebisar tränger ner i bäckenbotten så snabbt. Allting gick väldigt fort, så fort att Åsa bad mig att andas igenom två krystvärkar och sedan fick jag order om att ta i. Jakob sa till mig att kolla när Elliot kom ut så jag såg när guldklimpen kom :) Han föddes kl 21.57, ca 2 timmar och 45 minuter efter att vi kom till förlossningen. Han blev upplagd på mitt bröst och vi fick även sen avnavling, precis som vi ville ha det. Jakob var ett otroligt stöd under förlossningen, utan honom hade det nog inte alls gått lika bra. Precis efteråt kunde jag nog inte tänka mig att gå igenom det igen, men som tur är glömmer man smärta fort för nu kan jag verkligen tänka mig att göra det igen. Jag tycker verkligen att förlossningen var en häftig upplevelse, svårt att förklara med ord. Men det är otroligt hur kroppen bara vet vad den ska göra. Och en sak till, när jag fick Elliot till mig var det kärlek vid första ögonkastet. Och just ja, han fick en 10 på apgar-skalan!