Jag vaknade tidigt på tisdagsmorgonen och kände mig pigg och upprymd. Jag lämnade Oliver som vanligt på dagis på morgonen och jag hade redan då börjat känna av lite molnande värk i magen. Jag spenderade förmiddagen med att kolla klart på de fyra sista avsnitten av Sex and the city och redan då kände jag på mig att något var på gång för "mensvärken" kom och gick. När jag hade tittat klart tog jag tag i mig själv och tog några självporträtt på mig och magen. Hade tänkt att göra det länge men det hade inte blivit av så jag kände att det var nu eller aldrig. Efter det satte jag mig och redigerade några bilder.
Klockan började närma sig fyra och jag passade på att göra en avslappningsövning innan jag gick för att hämta Oliver på dagis. Under den 10 minuter långa avslappningsövningen kom "mensvärken" 2 gånger. Jag gick till dagis och väl där kände jag att det började bli lite jobbigt att vara avslappnad och prata med personal och föräldrar till andra barn utan att visa att jag hade ont. Speciellt i slutet. När vi kom hem och jag skulle hjälpa Oliver att ta av hans stövlar sa jag att "-Mamma har ont i magen så du får vänta lite". Då sa Oliver, jag sa ju att bebisen skulle komma idag (egentligen sa han den skulle komma dagen innan) men oj vad rätt han hade. Jag gick på toa och upptäckte att jag hade börjat blöda. Då insåg jag att det verkligen händer. Jag ringde Jakob och sa att nu får han komma hem. Sen ringde jag förlossnings koordinatorn och rådfrågade om blödningen. Hon sa att det var ok så länge jag inte blödde jätte mycket. Jakob kom hem och vi fick tag i Tomas som är vår närmaste barnvakt, vi bestämde att vi skulle ringa honom när vi ville åka in. Jag hade slarvat med maten under dagen, blev lussebullar och pepparkakslunch så jag såg till att dricka lite nyponsoppa och äta ett par mackor. Vi har laddat hem en Värktimer till våra telefoner och värkarna kommer med mellan 3-5 minuters mellanrum. Jag har redan innan bestämt mig för att pröva dyktekniken, så vid starten av varje värk försökte jag släppa allt och bara slappna av. Och det gjorde verkligen skillnad, de gånger jag inte lyckades slappna av började det göra väldigt ont. Vid halv sju eller så kände jag att det var dax att ringa Tomas. Han kom hit och vi packade ihop de sista grejerna till BB-väskan och åkte hemifrån vid sjutiden. Vi var på förlossningen vid 19.15 och när vi kom dit fick jag ligga med CTG. Jakob kunde se när värkarna kom. Efter ett tag kom "min" barnmorska som hette Åsa. Hon gjorde en undersökning och konstaterade att jag var öppen 4 cm. Hon frågade om jag ville ta ett bad vilket jag självklart ville. Det var jätte skönt att krypa ner i badet, men väl i badet tilltog värkarna ytterligare så jag fick börja använda lustgas. Efter ytterligare en stund tyckte jag att det började bli svårt att hantera toppen på värkarna, trots både lustgas och avslappning. I toppen av en värk vred jag kroppen och då gick vattnet. Efter det tror jag inte att jag låg kvar allt för många värkar i vattnet för jag tycke att det var otroligt svårt att vara helt avslappnad i vattnet vilket krävdes för att det inte skulle göra så ont. Så jag gick upp ur vattnet. Jakob var vid min sida hela tiden och hjälpte mig verkligen att slappna av. Vi fick gå tillbaka till förlossningsrummet (rum 3) och hittade en bra ställning för att hantera värkarna. Jakob höll lustgasmasken åt mig och jag stod och hängde mot honom. I den ställningen kunde jag verkligen slappna av. Kommer ihåg att det var extra skönt att ha händerna i Jakobs bakfickor, så det var tur att han hade jeans på sig. Värkarna kändes ordentligt i nedre delen av magen och i ryggen. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att det skulle göra såhär ont. Åsa frågade om jag ville ha sterila kvaddlar, vilket jag tackade ja till. Under en värk la hon och en annan barnmorska fyra sterila kvaddlar i ryggen, och gud vilken skillnad det blev. Smärtan i ryggen försvann :) Efter ett tag sa jag till Jakob att nu känns det som om något är på väg ut, han ringde in Åsa och jag fick lägga mig ner så att hon kunde göra en ny undersökning, jag var öppen 7 cm. En värk kom och efter den värken var jag vidöppen och krystningsfasen påbörjades. Elliot gick ner i bäckenbotten väldigt snabbt och i samband med det gick hans hjärtljud ner (något som jag aldrig märkte) och helt helt plötsligt var det väldigt mycket personal i rummet (det märkte jag heller aldrig). Hjärtljuden gick snabbt upp igen, vi har fått förklarat för oss i efterhand att det är väldigt vanligt att hjärtljuden går ner när bebisar tränger ner i bäckenbotten så snabbt. Allting gick väldigt fort, så fort att Åsa bad mig att andas igenom två krystvärkar och sedan fick jag order om att ta i. Jakob sa till mig att kolla när Elliot kom ut så jag såg när guldklimpen kom :) Han föddes kl 21.57, ca 2 timmar och 45 minuter efter att vi kom till förlossningen. Han blev upplagd på mitt bröst och vi fick även sen avnavling, precis som vi ville ha det. Jakob var ett otroligt stöd under förlossningen, utan honom hade det nog inte alls gått lika bra. Precis efteråt kunde jag nog inte tänka mig att gå igenom det igen, men som tur är glömmer man smärta fort för nu kan jag verkligen tänka mig att göra det igen. Jag tycker verkligen att förlossningen var en häftig upplevelse, svårt att förklara med ord. Men det är otroligt hur kroppen bara vet vad den ska göra. Och en sak till, när jag fick Elliot till mig var det kärlek vid första ögonkastet. Och just ja, han fick en 10 på apgar-skalan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar