fredag 3 juni 2011

"Alla" är hemma

Imorgon ska vi sprida askan efter Elliot och idag var jag & Jakob och hämtade urnan på krematoriet. Vi fick ringa på en klocka när vi kom dit och en kvinna kom och öppnade dörren. I entrén hade det ett skåp som hon öppnade och plockade ut Elliots urna. Vi visade intyget med tillståndet som vi fått från länsstyrelsen och så fick jag skriva under ett intyg. Genom intyget fick vi reda på att Elliot kremerades onsdagen den 2 mars, 2011. Sedan gick vi därifrån med en urna i famnen och satte oss i bilen. Det var en konstig känsla att sitta där med en pappurna innehållande sitt barn i knäet och det väckte genast minnen från sista gången Elliot åkte bil. Det var på väg till sjukhuset fredagen innan han dog. Han hade svårt att andas så jag fick ta ur honom ur babyskyddet och hålla honom upprätt.

Nu står urnan hemma i vardagsrummet och för första gången på över 4 månader är "alla" i familjen hemma igen. Det känns konstigt att tänka så, jag vet ju att det bara är Elliots skal som är där men på något sätt känns det skönt att Elliot får vara hemma med oss en sista gång innan våra vägar skiljs åt igen. Det har varit så många avsked sen Elliot dog, och jag ser fortfarande det första avskedet som det största. Då när vi lade honom i barnvagnen och körde honom till bårhuset. Efter att vi vände ryggen och gick därifrån blev livet som aldrig förr, det var först då vi började leva ett liv utan Elliot. Jag kommer aldrig glömma smärtan. Att åka ifrån sjukhuset med en tom bebisoverall liggande i ett lika tomt babyskydd var fruktansvärt. Jag kommer ihåg hur vi stod i hissen på väg ner, hur vi tittade ner på den tomma blåa overallen. Vi brukade kalla Elliot för vårt lilla blåbär när han låg i sin blåa overall, han hann aldrig växa i det riktigt utan den var alltid lite för stor. Jakob strök försiktigt ena foten av overallen med tårar rinnande ner för kinderna och jag kunde se smärtan i hans ansikte.

Jag hoppas att vårt sista avsked blir vackert. Idag har det varit varmt och himlen har varit klarblå hela dagen, jag hoppas att vädret håller i sig tills imorgon. Förhoppningsvis (och om jag orkar) kommer jag få lite bilder som jag kan dela med av. Kram så länge.


11 kommentarer:

  1. Hoppas att ni får en fin dag imorgon! Jag ska tänka på er! Var ska ni sprida askan om jag får vara så närgången att fråga. Ska det ske över havet, skogen och så vidare?

    Jag kommer också ihåg den märkliga känslan när vi gick med Livias lilla urna, vi gick där över kyrkogården till den plats vi valt till henne och min enda tanke var "hoppas ingen ser mig när jag går och har Livia i en liten behållare, det är inte värdigt!!".

    Nur mår ni annars, har livet börjat att återgå till det normala (om man nu kan kalla sitt nya liv för det normala?!). Jobbar du, hur går det för storebror?

    Roligt att läsa dina fina inlägg, och att du skrivit lite mer på sistone!! Jag känner igen mig så väl i så mycket!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Kram på dig min dotter,låt solen skina på er i morgon.

    SvaraRadera
  3. I dag skiner solen för Elliot och för er. Ni finns i våra tankar.

    Många Kramar från Stina och Johan

    SvaraRadera
  4. Johannes och Minna4 juni 2011 kl. 22:43

    Stora kramar från oss!

    SvaraRadera
  5. Varma Stora kramar till er och hoppas solen var med och himlen blå och att dagen blev ett vacket avsked. Kram Annika

    SvaraRadera
  6. Tack Emma för dina fina kommentarer på min blogg. Jag vill bara säga till om du skulle ha missat det att det finns en liten sak till dig på min blogg!! Kolla den 4 juni!

    Hoppas att det gick bra för er och att ert sista avsked till fina Elliot blev så fint som ni önskat!

    Kram

    SvaraRadera
  7. Hej Emma, först nu läste jag din inlägg. Det gör mig ont att läsa att det inte känns bättre eller lättare, samtidigt som jag tänker "nej varför skulle det kännas bättre". Jag hoppas verkligen att det kommer att komma en dag då det plötsligt känns lättare för er för det gör mig så ledsen att tänka på att en sådan fin familj som ni är skall lida så innerligt mycket. Tänker på er!

    SvaraRadera
  8. hej..
    jag har läste dun blogg precis efter att elliot dog. men det är först nu jag lämnar en kommentar. orden har inte infunnit sig tidigare och gör det knappt nu heller.

    men eftersom tårarna inte slutar spruta efter att ha läst hur ni har fått ta avsked från finaste elliot och hur lilla overallen låg i tomma babyskyddet så måste jag bara skriva några ord.

    ni har genomgått det värsta av det värsta - och ni står upp. beundransvärda är bara förnamnet.

    hoppas ni fick ett fint sista avsked.

    kramar

    SvaraRadera
  9. Jag blir så ledsen, jag önskar så att eran fina Elliot fått stanna hos er.

    Tårarna bara forsar när jag läser din blogg. Du skriver så vackert. Jag beundrar er så som klarar av att ta er igenom livet med ett barn för lite.

    Jag önskar er allt gott, och hoppas att ert sista avsked var minst lika bra som det första.

    Kramar

    SvaraRadera
  10. Hej Emma!

    Egentligen vill jag bara tacka för alla fina kommentarer som jag får av dig på min blogg. Samtidigt undrar jag mycket över hur det går för er! Det var så länge sedan du dkrev något! Känner ju att våra liv med det sorgliga som hänt är så lika, barn som var ungefär lika gamla när de dog, med en sjukdomshistoria och ett syskon som är så stort att de förstår vad de förlorat!! Om du vill skulle jag jättegärna vilja ha e-postkontakt med dig. Vill du får du gärna e-posta mig på hannah.brorsson@spray.se. Kram och tack ännu en gång för dina uppmuntrande kommentarer!!

    SvaraRadera
  11. Jag hamnade här och nu när jag har läst så känner jag bara att jag inte kan klicka mig vidare utan att i alla fall ge mig till känna, att jag också läst det alldeles väldigt gripande och sorgliga som hänt er familj. Ibland vill jag att min första (som har SMA) aldrig ska bli stor, samtidigt som jag vill att han ska bli det, så jag vet att det var det som var hans framtid, att bli vuxen.

    SvaraRadera