För ett år sedan

Vid den här tidpunkten befann vi oss i ett föräldrarum på neonatal på Östra sjukhuset i Göteborg. Elliot låg och sov i babyskyddet och läkaren berättade att ett DNA prov hade kommit tillbaka positivt. Att Elliot hade en muskelsjukdom och att denna muskelsjukdomen inte var förenad med liv. Vi fick veta att Elliot aldrig skulle uppnå vuxen ålder, att han aldrig skulle lära sig gå. Jag kommer ihåg att Jakob frågade om sjukdomen hade ett namn och Lennart berättade att den hette Spinal muskelatrofi typ 1. Lennart gick ut och skrev ut papper om sjukdomen från Socialstyrelsen. Jakob tog emot dem och jag kommer aldrig glömma när Jakob utbrast "Herregud" och bröt ihop. Hur vi sedan åkte hem och gick på Luciafirandet på Olivers förskola på eftermiddagen. Hur vi möttes av föräldrar till de andra barnen som ville gratulera till vår nyfödde son och hur jobbigt det kändes när vi nyss fått reda på att han skulle dö. Då visste vi inte att Elliot skulle lämna oss inom en väldigt snar framtid och det är jag oerhört glad för.

För ett år sedan hade jag en underbar glad liten bebis så nära och en precis lika underbar stolt storebror. Idag har jag fina minnen utav Elliot, en stor fin storebror (som ska vara pepparkaksgubbe på Luciafirandet ikväll) som sprider en oerhörd glädje omkring sig och en liten ofödd lillebror i magen. Oliver konstaterade för ett tag sedan att de är tre: En som är stor, en som är död och en som är i magen. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Elliot har satt stora avtryck i vår familj och kommer alltid vara en stor del av den även om han fysiskt inte är med oss längre.

Vi önskar er alla en underbar Lucia.