Dagarna blir mörkare och kallare. Stjärnklara kvällar med stor måne. Kalla mornar med kristallklar luft. Elliots årstid är här. Det känns som om himlen är närmare och även Elliot, även om det bara är oktober känns det som om det är februari. Årets första månad utan Elliot. Det gör fortfarande så fruktansvärt ont, jag saknar honom varje sekund. Hans närvaro känns så mycket mer påtaglig när mörkret faller och kvällarna blir kalla. Efter att han hade dött stod jag ofta och kollade upp mot himlen. Jag har så mycket jag vill få ur mig, men jag har svårt att finna orden.
Jag tänker ofta på livet före, för ett år sedan var jag en helt annan person än vad jag är idag. Jag försöker att alltid vara glad och tacksam för mitt liv, men sorgen finns alltid där som en skugga. Jag vet att jag besitter en enorm styrka, men samtidigt är jag skörare än jag någonsin varit. Även om jag har otroligt mycket att vara tacksam över tär livet utan Elliot på mig något oerhört. Energin tar snabbt slut, och jag har inte alls samma resurser som jag hade innan.
Kram, Pia
SvaraRaderaJag vet också att du besitter en enorm styrka, för du lyckas alltid vara glad och positiv och bry dig om andra, oavsett hur du mår. Och det är verkligen en fantastisk egenskap! Men det är också helt okej att vara liten och må dåligt - det är ingen som klandrar dig för det.
SvaraRaderaFår jag lämna ut din bloggadress till en tvillingmamma som förlorade sin ena dotter, endast en vecka gammal? Jag tror att hon skulle kunna finna kraft och styrka från dig.
Stor kram från Jelena
Lite sent svar, men självklart får du ge ut adressen till bloggen. Den är öppen för alla och jag är bara glad om sagan om Elliot kan hjälpa någon annan där ute. Kram
SvaraRadera