Tiden går, men smärtan består

När jag tänker på Elliot kan saknaden gripa tag om hjärtat, det känns som ett tryck över bröstet. Livet med Elliot var 1000 gånger lättare än livet utan honom. När jag tittar på bilder på Elliot har jag fortfarande svårt att förstå hur livet blev. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig ens i mina värsta mardrömmar att jag är en av dem som skulle förlora ett barn. Ett barn som knappt hann börja livet innan det var dax för honom att gå vidare. Jag drömmer nästan aldrig om Elliot, och ibland önskar jag att jag gjorde det. För jag vet att mitt undermedvetna skulle kunna plocka fram minnen av sånt som jag har glömt som dofter, ljud, speciella läten. Allt sånt som var unikt för Elliot. Samtidigt är det kanske allt för smärtsamt att uppleva sånt, jag är kanske inte redo än. Men en dag hoppas jag att jag är det, för jag vill minnas. På min jobbdator har jag den sista bilden jag tog på Elliot, den är från kvällen den 29 januari. Jag tittar på den väldigt ofta, och det gör lika ont varje gång jag tittar på den. På alla andra bilder jag har av Elliot ser han så pigg och frisk ut. Men på den bilden är han blek och det syns att han är utmattad. Men bilden gör det som har hänt verkligt. Förra hösten satt jag hos min läkare och hon visade mig hur en liten förändring, ger stor effekt i ett längre perspektiv. Jag tänker ofta på hur mitt liv gjorde en drastisk vändning som gav mitt liv en helt annan riktning. Här pratar vi inte om en liten förändring, utan en förändring som har förändrat mitt liv för alltid. Jag kommer aldrig mer va den person jag var för ett år sedan. Jag har stått öga mot öga med min värsta mardröm. Jag klarade av att hantera den, men det tar lång tid att läka.