Att leva med saknaden

Idag har det gått en vecka och fem dagar sen vår lille Elliot lämnade oss. Igår fick vi frågan om vi kände oss "snuvande" eftersom vi bara fick 2 månader med Elliot och inte 6 som statistiken gav honom. Men varken jag eller Jakob känner så. Vi känner ingen bitterhet eller ilska, vi känner bara saknad. Ibland känns det skrämmande hur snabbt vi har gått tillbaka till hur det var innan vi fick Elliot, då när vi var tre. Skillnaden mellan då och nu är framförallt den oerhörda saknaden som kryper sig på. Speciellt på kvällarna och om nätterna. När Elliot levde och vi kände oss ledsna kunde vi alltid lägga oss bredvid honom, pussa och lukta lite på honom så kändes allting genast mycket bättre. Nu när dessa känslor kryper sig på finns det ingen Elliot där och ibland känns det helt omöjligt att somna. Kroppen skriker efter sömn men hjärnan får ingen ro. Jag drömmer nästan varje natt om Elliot, det är inte alltid jag kan säga vad jag har drömt eftersom jag bara kommer ihåg svaga fragment. Men jag vet att det har varit många drömmar om begravningen och kistan. I natt drömde jag att Elliot levde och log mot mig. Hans leende var så oerhört vackert och helande. När Elliot log, log han med hela ansiktet. Hans mörkblå ögon gnistrade verkligen. Det är så jag vill minnas honom, och det är även den bilden jag ofta tar fram och använder när bildfragment av honom som jag inte vill se framför mig kryper sig på. Jag har så mycket jag vill berätta om hans sista tid i livet och tiden efteråt men jag har inte haft någon lust att skriva. Men jag tror att jag börjar bli redo. Men inte idag. Det jag egentligen ville säga var att datum för begravningen har blivit bestämt. Och vi har bestämt att alla som vill är hjärtligt välkomna att säga farväl till honom. Begravningen kommer att hållas fredagen den 25 februari klockan 13.00. Mer inofmration kommer inom kort.