Så mycket känslor

Jag har så många känslor som inte vet vart de ska ta vägen. Förtvivlan blandas med lycka. Jag är så himla lycklig för att jag fick lära känna Elliot och jag är så oerhört förtvivlad för att jag inte får se honom växa upp. Jag undrar ofta hur hans röst skulle låtit och hur han skulle säga sitt namn. När Oliver lärde sig säga sitt namn, så han Däsh. Det kom jag på när vi läste "Upp hoppar lilla kanin" och han pekade på bilen, och sa "Mamma", "Pappa", "Däsh". Olivers blev Däsh. När jag var gravid med Oliver var jag ofta rädd för att han skulle dö, och jag tänkte mycket på att det måste ju vara hemakt för alla föräldrar med barn som har dött att få reklam och sånt efteråt. Men jag har inte tyckt att det känt så jobbigt, det värsta var att åka hem från sjukhuset med en tom bebisoverall liggande i babyskyddet. Sen tycker jag att det är otroligt jobbigt att se alla "Mamma-tidningar" med rubriken följ din barns utveckling. Elliot hade ju aldrig någon "normal" utveckling. Men sen brukar jag tänka på att Elliot kompenserade för att han inte kunde röra sig på det social planet. Elliot var en väldigt social och glad bebis. Och vi hade väldigt tur att han inte hade kolik eller några andra jobbiga småbarns problem som många bebisar i den åldern har. Elliot mådde ju väldigt bra under den tiden vi fick (med undantag för den sista veckan när vi låg på sjukhus) och det är jag oerhört tacksam för.