Tack!

Jag vill börja med att tacka alla underbara människor på avdelning 324. Ni var som små änglar som verkligen tog hand om oss på alla sätt under vår tid hos er. Vi vill rikta ett speciellt stort tack till Maggan, Veronica och Anna. Ni är helt underbara.

Sen vill jag tacka alla ni som läst bloggen och givit oss stöd och uppmuntran i denna svåra stund. Även om jag inte har svarat på era kommentarer, mail och sms så ska ni veta att jag har läst alla meddelanden och att de verkligen har värmt våra hjärtan. Och vi är tacksamma för att vi har så många fina vänner. Ni är fantastiska.

Den här texten skrev jag på kvällen den 31/1, när vi hade kommit hem från sjukhuset, jag vill gärna publicera den för jag märker redan nu hur fort jag glömmer:

Det har varit en omtumlande vecka, allt har gått så fort. Jag trodde att Elliot var på väg att bli bättre men i fredags morse var han riktigt dålig igen. Varken jag eller Jakob insåg nog inte riktigt hur dålig han faktiskt var utan jag sprang omkring och packade ihop alla grejer vi behövde, väckte Oliver och gjorde i ordning honom för dagis. Jakob gav honom en macka medan jag tog en snabb dusch. Sedan lämnade jag Oliver på dagis och vi packade ihop det sista. I onsdags hade vi bestämt att Elliot och Oliver skulle döpas i sjukhuskapellet klockan 13.30 i fredags så jag såg till att vi fick med dopklänningen och finkläder till Oliver. På vägen till Östra fick jag ta ur Elliot från babyskyddet och hålla honom upprätt för han hade så ful färg i ansiktet, när vi kom till avdelningen tog underbara Anna emot oss. Jag var helt förstörd och grät hela tiden. Elliot kom snabbt in på sitt rum där han fick syrgas. Vi var på sjukhuset strax efter klockan 10 och vad som hände efter vi kom in kommer jag knappt ihåg. Men vi beslutade i alla fall att dopet skulle bli av så prästen kom upp och pratade med oss, och två sköterskor var med oss under dopet. Elliot hade en tub syrgas sittande på sängen och de hade även med en sug (för att ev. suga slem), men Elliot klarade sig utan detta under själva dopet. Istället för att bli ett glädjefyllt dop blev det väldigt sorgligt, som verkligen kändes som ett nöddop. Det var mycket mer gråt än leenden. Jag följde med Elliot tillbaka till avdelningen medan de andra fikade. Elliot återhämtade sig bra när vi kom upp på rummet och när jag bytte blöja på honom fick jag några leenden innan det blev för jobbigt för honom att ligga på rygg (han blev väldigt slemmig av ligga på rygg i slutet). Natten mellan fredag och lördag fick Elliot lite feber, de tog en ny CRP (snabbsänka) och den låg på 9 så det var lugnt (när vi kom in låg den på 1, så den hade dock gått upp lite).

Och så blev det lördag, och jag vet att jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt att se Elliot ha det så kämpigt. Vi kände oss väldigt hjälplösa. Elliot låg med sin syrgas och fortsatte att kämpa på, läkarna var uppe och lyssnade på honom. De tyckte att han lät rosslig på lungorna. På eftermiddagen hade Elliot en dipp i syresättningen igen, den här gången var det svårt att få honom att gå upp även om de gav honom väldigt mycket syrgas. Elliot kämpade i nästan två timmar innan han låg stabilt på en hög nivå igen. Jag tror att både jag och Jakob funderade på hur mycket han skulle orka egentligen, men ingen av oss förstod nog hur illa det var. På natten när vi skulle sova verkade Elliot lite piggare, han lyckades hosta och harkla sig lite och låg och gjorde sina söta kontaktljud. Det var så underbart att få svara honom och gå upp och pussa lite på honom.

Så blev det söndag, och natten till söndag fick Elliot feber igen. 38,3. Och han hade en kämpig period strax efter klockan tre på natten, jag vet inte riktigt hur länge den höll i sig. De tog en ny CRP på förmiddagen och nu låg den på 25 så läkaren satte in penicillin. Klockan 12 fick Elliot den i samband med en måltid. Sen sov Elliot sött ett par timmar, han syresatte sig bra så vi kunde sänka syrgasen steg för steg och tillslut hade han väldigt låg syrgas. Strax efter klockan två började han gnälla lite, jag kollade till honom och han låg i en stor pöl med slem så jag flyttade honom lite och torkade honom om munnen. Jag tror att hans syresättning gick ner lite så vi kallade in personal, och jag tror att vi bytte sida på Elliot. Det hade samlats massor med segt slem som Elliot hade stora problem att bli av med. Även denna gång hade Elliot problem att gå upp igen och när han väl gick upp till bra syresättning stannade han inte där speciellt länge innan han gick ner igen. Personalen sög slem från näsa och mun, men när de inte tyckte att det hjälpte kallade de på läkaren. Han gick ner och sög i svalget och Elliot blev lite bättre igen. Läkaren sa redan innan han sög att Elliots läge var kritiskt och att han var väldigt skör. Tyvärr stannade han inte där speciellt länge utan en narkosläkare kom och sög honom igen. Den här gången fick han inte loss så mycket slem men Elliot ville ändå inte hämta upp sig riktigt. Underbara Maggan och Veronica såg till att någon av oss tog Elliot i famnen, jag kände att jag verkligen ville ha honom hos mig så jag tog honom. Jag vet inte riktigt hur lång tid Elliot hade varit i min famn innan jag kände att han inte skulle klara det, men det blev väldigt tydligt på hans andetag som blev grundare. Elliot fortsatte och kämpa på riktigt länge och tillslut klockan 18.20 tog Elliot sitt sista andetag. Det var otroligt skönt att ha honom i famnen måste jag säga. Det var så underbart att ha möjligheten att verkligen vara där och få säga alla de saker vi ville säga till honom innan han somnade in för gott. Vi är otroligt tacksamma för att det var Maggan och Veronica som var med oss när Elliot somnade in, de har varit våra skyddsänglar när vi har varit där. Och vi känner fullt förtroende och jag vet att de gjorde allt de kunde för att rädda Elliot. Vi hade redan i måndags tagit beslut om att Elliot skulle få lämna denna värld när han inte orkade längre, att koppla honom till en respirator tyckte vi inte kändes aktuellt eftersom han ändå inte hade någon framtid.

Vi sov kvar på sjukhuset i natt och Elliot fick vara kvar hos oss på rummet. Det var en otrolig befrielse att kunna gå och pussa på honom när vi än ville. Jag vaknade i natt och kunde inte somna om så jag gick upp och tog en dusch innan jag satte mig bredvid Elliot. Jag tackade honom för tiden vi fick och för att jag fick lära känna honom och så. Efter det gick jag och la mig igen och kunde sova 1,5 timme innan det var morgon och det var dax att gå upp. När vi kände oss redo fick vi skjutsa Elliot i en barnvagn till bårhuset. Symboliskt sett var det väldigt skönt att lämna honom där, det var ingen som tog honom ifrån oss utan vi fick lämna över honom när vi kände oss redo.

Jag har beslutat att inte lägga upp några bilder på Elliot från hans sista vecka för jag vill att ni ska minnas honom som en glad liten kille med gnistrande ögon.