2011

Ett nytt år har börjat, jag brukar alltid känna mig så laddad inför ett nytt år. I år är allting annorlunda. Jag vill att 2011 bara ska vara över, samtidigt som jag vill uppleva varje dag och minnas dem för alltid. Det är så många dubbla känslor hela tiden. När Elliot var en månad gammal lärde han sig att le, och självklart blev jag överlycklig. Ni vet så där glad så att det känns som om hjärtat smälter. Men på samma gång blev jag ledsen, för jag är så medveten om att jag inte kommer få följa Elliots utveckling och se honom växa upp. Att veta att Elliot liv kommer att bli kort är både en välsignelse och en förbannelse. Jag är så otroligt tacksam för att jag faktiskt vet att vår tid med Elliot är begränsad för jag kan verkligen se till att göra det bästa med tiden, och se till att Elliot känner sig väldigt älskad och uppskattad. Samtidigt tär det på mig att döden alltid finns där som en mörk skugga. Jag hatar den här sjukdomen. Tecken på Elliots sjukdom börjar komma smygande mer och mer. Igår kväll när jag låg i sängen och nattade honom strök jag honom över magen och bröstet, och oj vad det börjar kännas att bröstkorgen är indragen. Han är jättesmal över bröstet och det är som en grop vid bröstbenet. Jag blir så otroligt ledsen så fort jag upptäcker försämringar. Oftast försöker jag att inte tänka på det, men när jag väl gör det, gör det så himla ont. Vi ska till sjukhuset på måndag, nu är det nästan tre veckor sen vi var där sist. Vi får se vad de har att säga då. Jag har tänkt mycket på hur vi ska överleva det här. Jag vet ju att vi kommer göra det på ett eller annat sätt, men jag kommer nog alltid ha ett stort hål av saknad i mitt hjärta.